När jag går där på vägen känner jag hur allt det fria svämmar över mig. Tänka är en fantastisk egenskap vi har fått, tänk, tänk på livet, tänk på din omgivning, tänk på alla som finns här och nu, tänk om vi inte skulle kunna tänka, vad skulle vi vara då?  Skulle vi vara som stora guld fiskar som inte vet om att vi rundar samma udde hela tiden, som tycker att det är fantastiskt att se glas rutan framför en och inte slutar titta för att vi tre sekunder senare glömt bort att vi stått där i tre sekunder, som blir minuter och senare timmar, månader år. Jag brukar gå om kring och känna mig fri och tänka att jag nu tänker väldigt djupa tankar fast jag egentligen inte gör det utan mest tänker att jag tänker tankarna som surrar omkring där inne kanske är våra tankar ett påhittat fenomen som bara finns till för att vi inte ska dö av tristess ha, ha… detta är så konstigt att jag blir lite uttråkad ibland fast det erkänner jag inte för någon annan än för er och mig själv.

Låt mig berätta för er om en person som var andledningen till mina funderingar. När jag var i 13 års åldern så var jag kär i en lärare i skolan, ingen visste om det mer än min bästis Lollo ofta tänkte jag på att han en dag skulle få reda på det och komma till mig i sina slitna jeans och ta mig i armarna, bära mig till sin bil och sedan köra så långt bort som gick. Detta hände aldrig och det kanske var bäst så, en flicka måste ju tänka på studierna. Men det som hände var att min bästis berättade min innersta hemlighet för en annan kompis till henne, så inom loppet av 3 timmar visste hela skolan om det och vi är en skola på 800 elever.

Min älskade lärare fick reda på det men han reagerade inte som jag hade trott, istället så tog han in mig på lärarrummet och skulle ”Prata förstånd ” med mig. Det var det pinsammaste jag varit med om! Trodde jag, men då var jag som sagt 13 år och visste inget om den framtid som väntade mig. 25 år och jag har precis flyttat hemifrån, ja, jag vet vad du tänker, gud skaffa ett liv liksom och det var precis så det var jag gjorde, innan var jag en sådan person som aldrig ville att nått skulle förändras, allt var bra som det var, jag var nöjd med att vara hemma hela tiden när jag inte var i skolan och det var trevligt att vara ensam med sina tankar, tankar det var kanske här jag började tänka på tankarna.

Ja där stod jag då, ensam men ganska nöjd med mig själv för äntligen hade jag tagit steget från det trygga men instängda och stiga in i en ny värld som bestod mestadels till eget vuxet ansvar men också av en självständighet som jag aldrig upplevt förut. I början var det knepigt att få grepp om allting men med tiden så gick det lättare, jag fick in rutiner som hjälpte mig mitt nya liv. En dag satt jag på ett kafé’ som inte låg så långt ifrån mig, när jag satt där ock tänkte alla mina tankar så såg jag en man som såg ut att vara i 30-35 års åldern han tittade på mig och jag tänkte att han hade en ful näsa, manen fortsatte att titta på mig tills jag började känn mig lite obekväm så jag gick fram till kassan och betalade mitt kaffe sedan gick jag hem och tänkte på den konstiga manen , något störde mig, han såg stor och farlig ut men det var nått som inte stämde med den bilden, detta störde mig i nästan en vecka. Jag bestämde mig för att gå tillbaka och kolla om jag kunde hitta den där manen. Det var nästan tomt där inne på kaféet i dag så jag gick fram till tjejen som jag sätt här i föra veckan, hej! Har du sätt en man här på det senaste? Ja det är några stycken så du får nog specificera dig lite mer, sa tjejen till mig, just då såg jag manen några meter ner på vägen så utan att säg nått mer sprang jag ner för att komma i fatt honom. Vänta! Ropade jag och kände hur mina ben vek sig under mig, jag hade inte sätt en sten som låg på vägen förens det var för sent. Med huvudet före trillade jag ner på asfalten och skrapade upp både händer, knän och haka. Nämen vad har hänt här då? Sade en mörk och lugn röst ovanför mig, när jag tittade upp såg jag att det var manen jag sprungit efter, det är du! Sa jag med en förvånad röst som om jag inte väntat mig att han skulle ha hört mig. Ja jag antar det, hur gick det? Skadade du dig? Sa han och det lät som om han till och med brydde sig på riktigt. Jo det gick väl bra sa jag och började resa mig upp men jag satte mig ner igen för mina knän kunde inte bära mig. Kom jag hjälper dig. Sedan gick vi långsamt mot ett hus i närheten. Det var så jag träffade Adam.

Han kom att bli min bästa vän i hela världen. Han var inte bara snäll och rolig utan också väldigt insikts full det kändes som om han visste allt om allt. Alla frågor jag hade kunde han svar på eller så gav han mig svar som fick mig att tänka efter, och komma på saker som jag aldrig tänkt på förut. Han tog fram det bästa av mig. Nu skulle jag vilja säga att det var här allt slutade, att jag var lycklig med Adam och att han fick mig att leva mitt liv, det fick han verkligen mig att göra och visst, allt var bra, tills jag fick veta. Min vän var döende, han hade fått lungcancer det var då jag förstod vad det var som varit konstigt med honom när jag träffade honom första gången, det var hanns frid fulla ögon. Dom och bara dom hade avslöjat det som var osynligt för alla andra. Han var tillfreds med sitt öde, han hade haft sin tid här på jorden och nu var det dags att ge plast för en ny människa att leva. Många gånger undrade jag vad jag hade gjort för att förjärna hanns godhet och vishet. Vad gjorde mig speciell? Han sa till mig att jag var som han. Han sa till mig att framtiden inte skapades i morgon utan att den skapades igår när jag accepterade mitt eget öde som levande. Detta fick mig att uppskatta mitt liv och fått mig att fundera mycket mer på allt har i världen, bland annat på att vad som skulle hända om tankarna tog slut.

/Av Julia Lundell i klass 9.